Maskering är när du döljer hur du faktiskt fungerar för att passa in. Du härmar andras tempo, skrattar i rätt sekund, låter bli att fråga om det du inte förstod, sitter still fast kroppen skriker.

Det är inte falskhet. Det är en skyddsstrategi som en gång var klok, ofta inlärd tidigt och ofta av en anledning.

Priset: maskering kostar enormt med energi. Många blir helt tömda efter något som såg lätt ut utifrån, och förstår inte varför. Det är också därför utmattning är så vanligt.

Men den är inte bara av ondo. Att kunna maskera en stund kan vara användbart, i en anställningsintervju eller hos tandläkaren. Poängen är inte att aldrig göra det, utan att det ska vara ett val och inte ett måste.

Att fundera på: var är du mest maskerad? Och finns det någon plats eller person där du inte är det alls?

När du vet vad som är viktigt på riktigt blir det lättare att välja, säga nej och förstå varför vissa dagar tar så hårt.

Fundera på de här, en i taget. Det finns inga rätta svar.

Vad får dig att skratta?

När känner du dig mest levande?

När töms du helt på energi?

Vilka gränser skulle du vilja kunna sätta, mot andra och mot dig själv?

Ett tips: svara på den du reagerar starkast på. Reaktionen brukar peka mot det som betyder något.

När hjärnan uppfattar något som hotfullt kopplar den bort det som inte behövs för att överleva just då. Först försvinner överblicken, sen förmågan att planera, sen orden.

Därför blir det svårare att komma igång ju mer stressad du är, inte lättare. Det är inte lathet eller dålig disciplin. Det är biologi.

Det som faktiskt hjälper är sällan att tänka sig ur det. Det är att gå via kroppen: sänk tempot, andas ut längre än du andas in, ändra ställning, gå ut. Först när kroppen lugnar sig kommer huvudet tillbaka.

Du hittar korta övningar för det under Landa idag.

Många har hört samma ord om sig själva sedan barndomen. Rörig. För mycket. Känslig. Slarvig. Efter tillräckligt många gånger slutar det vara vad andra sagt och blir vad man tror.

Men orden beskrev sällan dig. De beskrev hur du såg ut i ett sammanhang som inte var byggt för dig.

Att fundera på: vilket ord om dig själv skulle du helst vilja släppa? Vem sa det först? Och vad skulle en person som tycker om dig säga istället?

Skammen sitter i gapet mellan hur du fungerar och hur omgivningen förväntar sig att du ska fungera. Inte i dig.

Östrogen hjälper hjärnan att tillverka och använda dopamin. Och dopamin är precis det som styr fokus, igångsättning, impulskontroll och känsloreglering. Alltså det som redan är extra känsligt vid ADHD.

När östrogenet sjunker, alltså under veckan före mens, sjunker också dopaminet. Då blir det svårare att komma igång, lättare att tappa tråden, och känslorna slår hårdare.

Forskningen är tydligare än många tror. En genomgång av 29 studier från de senaste tio åren visar sämre uppmärksamhet, exekutiv funktion och impulskontroll under andra halvan av cykeln hos kvinnor med ADHD. Effekten kan vara så stark att den som tar sin medicin ändå hamnar på samma nivåer som någon helt utan behandling, de sista dagarna före mens.

Det är också vanligt att medicinen känns svagare just då. Det beror inte på att den slutat verka.

Och PMDD är betydligt vanligare hos oss. I befolkningen har ungefär 5 till 8 procent av alla som menstruerar PMDD. Bland kvinnor med ADHD-diagnos är siffran omkring 31 procent, och bland autistiska kvinnor mellan 14 och 21 procent. PMDD är inte "extra dålig PMS", det är ett eget tillstånd som går att få hjälp för.

Det viktigaste att ta med sig: du är inte oberäknelig. Din hjärna har olika förutsättningar olika veckor, och det går att planera efter.

De flesta menskollsappar är byggda för fertilitet. De vill tala om när du har ägglossning och när du kan bli gravid.

Vår är byggd för ditt mående. Här följer du energi, fokus, ork och känslor, inte ägglossning.

Målet är inte att veta när du är fertil. Målet är att du ska se ditt eget mönster: vilka veckor du brukar orka mer, vilka som blir tunga, och när det är klokt att lägga de svåra sakerna.

Så du kan planera med din hjärna istället för mot den.